”Om vi minns att allting börjar om efter varje slags död, så skulle vi inte vara så förfärade över döden.”
Jag lyssnar på en podd där den intervjuade säger ungefär så. Hon får makalöst nog ingen följdfråga på det.
Men jag undrar (helt platt) hur det hjälper någon att stå ut med förlusten av sin älskade, genom att tänka på att kroppens molekyler återgår till kretsloppet. Jag tolkar det nog för bokstavligt.
Sen dyker (förstås) döden genast upp i flödet. Någon i min gamla bekantskapskrets dog i vintras. Jag läser hennes egen och vännernas poesi. Prostester mot döden. Hyllningar till henne .
Det får mig att tänka på blogginlägget jag började skriva på idag. En text som jag vill ska hjälpa de som håller sig fast i ilskan mot ett ex, hårt.
Det finns alltid några klienter som svarar an på känslorna kring att bli avvisad och kanske ersatt , med en livslång revolution Också en sorts protest mot döden. Men de sätter sina egna liv på paus.
Och de är de svåraste att hjälpa.
Ibland går det att lossa fingrarnas grepp om livbojen genom att lära ut flytteknik. Ibland inte. Fingrarna har formats efter dess konturer.
De ersätter sitt ex med sorgen efter sitt ex. Vägrar lämna det mentala rummet där exet bor. Inuti är de i ständig relation och dialog. På ett eller annat sätt .
Jag förstår.
Jag respekterar driften att bromsa förändringar vi inte rår över. Förändringar som kastar om hela ens liv. Ilska utan ansvarig mottagare.
Jag förstår den. Motståndsrörelsen.
För vad händer om du slutar göra motstånd? Låter det du är maktlös inför, hända dig?
Sorgen händer. Den kränkta värdigheten, händer. Kontrollförlusten händer.
Det är så mycket man kan förlora. Nästan allt. Kan det kännas som. Men om vi stannar i nuet. Låter oss hänga på gärdsgården en stund och sedan sätter ner fötterna. Så kommer ett nytt liv.
För allting börjar om och förändras. Förr eller senare. På ett eller annat sätt. Och det är inte garanterat en tröst, men ett faktum. Allt blir inte alltid bra till slut, för alla. Men nånting är kanske okej redan nu. Och hur det blir sen, vet vi inte riktigt.
Det är ju det som är grejen, vill jag säga.
Nånting hände dig som du aldrig kunnat föreställa dig.
Och lika bombsäker som du var då på att inget skulle förändras, att ni skulle leva, bli gamla och dö förenade, lika säkert är det att du inte vet allt om den här nya framtiden, heller.
Men osäkerheten är läskigare än att gå mot en säker katastrof. Hoppet läskigare än att ge upp. Ibland.
Och var och en är fri att gå åt vilket håll som helst. Eller inte alls. Och man får lov att ändra sig sen, om det skulle vara så. Om det var fel val att släppa taget och gå.
Boka ett prova på-samtal med mig om din hjärtesorg och väg till läkning här: Prova på heartbreak coaching
